kakku

Tanken var oberörd. Det här kunde inte hända mig. Jag är inte den typen av tjej som blir överrumplad. Jag hade aldrig tidigare känt en sån rädsla jag gjorde nu. Jag visste inte vad eller vem det var som följde efter mig och helt ärligt så ville jag nog inte veta det heller. Jag visste bara att jag kunde vara dum nog att försöka slå ner personen även fast han eller hon skulle vara dubbelt så stor. Jag började istället tänka ut en flyktväg, fastän jag visste att jag ändå inte skulle ta den vägen när jag väl behövde det. Jag hade mina instinkter att göra allt på mitt sätt, det är något jag ärvt att släkten. Många skulle kalla mej orädd, modig kanske till och med dum och galen. Jag hade ett ganska lågt värde mot mej själv, jag satt andras liv före mitt. Jag har aldrig varit ledsen över att såra någon inte ens om det var för att rädda någon från att göra något dumt. Man kan säga att jag levde ensamt fastän jag hade miljoner kompisar som stod på min sida. Jag skulle kalla det att man antngen är vän med mej eller fiende. Och fiende tror jag inte att det är många som vill bli mot mej. Min pappa har suttit i fängelset under hela mitt liv och mamma har jag ingen aning om vem det är. Så jag har väl vant mej att aldrig vara svag på det viset. Men nu att ha känslan att vara iakttagen kändes det inte så bra, jag kände mej hjälplös och liten. Jag visste inte åt vilket håll nog skulle komma ifrån. Varenda muskel i min kropp var spänd beredd på att försvara sin ägares kropp. Den här delen av parken är ganska liten, det är nästan aldrig folk här. Och jag tror att jag aldrig sett någon vid den här tiden på natten. Men det som gjorde mej mest förbannad var att jag inte kände mej trygg i min egna fristad, dit jag brukade gå för att söka frid eller att behöva en plats att tänka igenom saker och ting. Stegen hade avdunstat, jag kände inte av den där iakttagelsen längre. Om det hade varit någon här så var han eller hon nu försvunnen. Mina muskler började slappna av en efter en. Till slut var jag så av slappnad så att jag satt mej ner på det vanliga stället. En gulbänk, med gröna prickar. Det var lugnt, precis som det ska vara på den här platsen. Ända tills jag hörde röster, rösterna kom från andra sidan busken. Jag gick dit för att kolla, som vanligt mina vanliga impuls. Jag såg 4 killar som inte verkade vara mycket äldre än mej. Den ena var lite kraftig och hade på sig en beige rock. En annan verkade vara ganska tränad för att det syntes igenom hans skin jacka att det fanns lite extra där. Dom andra två såg lika dana ut. Brons färgat och och glas ögon. Och båda hade på sig en vit jacka. Sen såg jag hur den kraftige killen tog fram en pistol och sköt den rätt så söta killen med skin jackan. Jag flög bakåt, jag hörde hur några av killarna sprang iväg men även det som gjorde mest ont var hur jag hörde kille som blev skjuten hest ropa efter hjälp medan han ansträngde sin att andas. Jag ringde polisen från en telefon kiosk men lämnade inga uppgifter om mej själv. Sedan stack jag hem. Jag hoppades att killen klarade sig, men jag ville inte bli inblandad i något.

Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen.

Kunde det bli värre? Jag hade redan blivit dumpad av min pojkvän som min bästa kompis hade legat med. Jag hade fått underkänt på Othello provet och farsan bara fortsätter dricka. Morsan dog i en överdos för ett halv år sen,  min 40 åriga lärare flörtar med mej och jag har en granne som driver mej till vansinne!

Listan skulle man kunna göra lång, allt är piss just nu. Det ända jag kan göra är att göra det jag älskar att göra, sjunga. Göra så att jag inte hör något annat än tonerna. Komma in i någon mystisk värld där allt och inget existerar. Där jag kan gå på lina på gitarr strängen , boxa till dom hårda vokalerna och bara vara mej själv. Då tiden var tvungen att försvinna iväg någonstans var det här ett bra sätt.

Hela jag darrade, inte för kylan. Utan för den iskalla känslan mannen omgav sig. Han hade ett vänligt leende på läpparna men hans stora gröna ögon hade så mkt kraft i sig, så att det där leendet så barnsligt ut på han. Han hade en stor över kropp med muskler, men det täckte en stor svart skjorta. Han hade mörka jeans och ett par svart skor. Han verkade ha full koll på alla i rummet, han stirrade ut bland alla människorna med en äcklad blick. Han märkte nog att jag tittade på honom för att han hade vänt sig om och kollat in rakt i mina ögon. Nu rös jag igen, men den här gången av känslan att bli illa däran. Jag kollade hastigt bort igen. Men jag kunde inte släppa tanken vem han var?

Han verkade inte känna någon, och verkade samtidigt lite för gammal för att vara här. Musiken var hög, så jag kunde inte riktigt koncentrera mej på att tänka. Jag hade kollat bort i några sekunder och när jag kollade igen, så stod han så nära så att jag kunde höra hans andetag. Han viskade något till mej, det var ganska otydbart så han log och verkade upprepa samma sak för mej igen. Sen gick han bara, utan att vända sig om. Med en enda mening så hade han förstört min kväll.

Det glänste i främlingens ögon. Munnen var som ett streck över mannens ansikte. Han var blek och verkade väldigt rädd. Han stirrade på mej med sina stora mörkbruna ögon. Han darrade och helt plötsligt började han skrika. Han skrek och skrek jag trodde aldrig att han skulle sluta. Helt plötsligt föll han ihop, han hade slutat andas.

Då kom rösterna bakom mej och helt plötsligt var den främmande mannen borta. Jag stod blixt stilla i några sekunder för att försöka förstå vad som hände. Då kom rösterna tillbaka, dom prata så intensivt så att jag var tvungen att anstränga mej för att kunna höra men utan resultat. Då sansade sig rösterna och en pratade en i taget. Men den som verkade ha huvudrollen kom så nära så att den fick en mänsklig form. Den kvinnliga gestalten tittade på mej en bråk dels sekund och sa sedan: vår mästare vill prata med dej nu. En annan fortsatte: han har stora planer.

Du kommer märka dom tids nog, fortsatte en annan röst.

När du vaknar från den här drömmen så kommer du att få ditt livs..

Sen försvann dom.